Det var inte några nya skador som orsakade den svaga ekonomiska utvecklingen 2011, det var en brist på kollektiv beslutsamhet att uppnå en gemensam lösning. Det kom många "falska starter" och "halvhjärtade" åtgärder - i Europa, men även i USA med skuldtaksdebaclet.

Det sade IMF-chefen Christine Lagarde i ett anförande i Berlin på måndagen, enligt ett förskrivet anförande.

– För att uttrycka det enkelt, beslutsfattarna lät gamla skador växa och i och med detta förvärrades situationen, sade hon.

Hon förvarnade om att de uppdaterade prognoser som IMF ska redovisa på tisdagen kommer att visa en lägre tillväxt i större delen av världen.

– Och även dessa lägre prognoser antar en konstruktiv policybana som inte på något sätt är säker, sade Christine Lagarde.

2012 måste därmed bli ett år av "läkande", och de möjligheter som öppnar sig måste utnyttjas.

– Annars kan vi lätt glida ner i ett 1930-talsmoment. Ett moment där förtroende och samarbete bryter ihop och länder vänder sig inåt. Ett moment som slutligen leder till en nedåtgående spiral som kan omfatta hela världen, sade IMF-chefen.

Hon är dock fortsatt hoppfull om att världen ska klara att undvika ett så dystert scenario.

– Jag säger det av ett enkelt skäl: Vi vet vad som måste göras. Detta är mitt kärnbudskap till er idag - även om utsikterna är djupt oroande så finns det en utväg. Nu måste världen finna den politiska viljan att göra vad den vet måste göras, sade IMF-chefen.

Christine Lagarde noterade de steg som euroländerna har tagit för att komma tillrätta med krisen, men dessa steg utgör endast delar av vad som måste bli en heltäckande lösning. Det krävs fortsatt åtgärder för starkare tillväxt, större brandväggar och djupare integration.

Givet att ekonomin i euroområdet nu försvagas snabbt, och inflationen redan har börjat sjunka ökar skuldbördorna vilket i sin tur skadar tillväxten ytterligare.

– Ytterligare penningpolitiska lättnader, i rätt tid, från ECB kommer att vara viktigt för att reducera sådana risker, sade IMF-chefen.

Det är också viktigt att förhindra att bankerna "lägger i backväxeln" och minskar utlåningen till följd av marknadstryck. Lösningen bör fokusera på att öka kapitalnivåerna snarare än att skära ned utlåningen.

Beträffande finanspolitiken konstaterade Christine Lagarde att vissa länder inte har några alternativ till snabba och kraftfulla budgetnedskärningar, trots att detta kommer att leda till ökat recessionstryck. Det gäller dock inte alla länder.

– Det finns en stor kärna där den finanspolitiska justeringen kan ske mer gradvis. Automatiska stabilisatorer... bör tillåtas verka. Och de med finanspolitiskt utrymme bör stödja de gemensamma ansträngningarna genom att tänka över takten i justeringen som planeras för i år, sade IMF-chefen.

Hon betonade också att det krävs en större "brandvägg" för att förhindra att länder som Italien och Spanien, som i grunden är fullt kapabla att återbetala sina skulder, dras in i en solvenskris på grund av onormala finansieringskostnader.

För att utöka brandväggen föreslår Christine Lagarde att de tillgängliga resurserna ökas genom att den nuvarande stödfonden EFSF inkluderas i den kommande ESM-fonden, att ESM-resurserna utökas och att en trovärdig tidtabell för när ESM blir funktionellt tas fram. Det är också viktigt att ECB tillför ytterligare likviditet för att stabilisera bankernas finansiering och statsskuldmarknaderna.

För att bryta den negativa återkopplingen mellan banker och stater vill IMF-chefen se en större riskdelning över gränserna i banksystemet. På kort sikt behövs en pan-europeisk facilitet med kapacitet att ta direkta positioner i banker för att hjälpa till att bryta denna cirkel. På längre sikt måste penningpolitiken stödjas av finansiell integration i form av enhetlig övervakning, en gemensam myndighet för att lösa bankproblem och en gemensam fond för insättningsgarantier.

Euroområdet behöver vidare en större finanspolitisk integration eftersom det inte är rimligt att ha olika finanspolitik i 17 länder samtidigt som penningpolitiken är gemensam. Och för att komplettera finanspakten behöver euroområdet någon form av finanspolitisk riskdelning, som ger möjlighet för gemensamt stöd innan störningar i ett land leder till dyrbar kris för hela euroområdet.

En modell för att finansiera en sådan riskdelning är enligt IMF-chefen gemensamma euroobligationer.

– En politisk överenskommelse om en gemensam euroobligation för att stödja riskdelning skulle hjälpa till att övertyga marknaderna om den framtida livskraften för den europeiska ekonomiska och monetära unionen, sade Christine Lagarde.

Hon sade vidare att hon är övertygad om att IMF:s utlåningskapacitet måste utökas för att fonden ska kunna ge finansieringsstöd där det behövs. Målet är att tillföra medel i tillägg till de som Europa själva "lägger på bordet", men också att kunna möta de finansieringsbehov som kan uppstå hos "oskyldiga åskådare" på grund av spridningseffekter.

– Under de kommande åren uppskattar vi de potentiella finansieringsbehoven till 1.000 miljarder dollar. För att spela sin roll avser IMF att ta in 500 miljarder dollar i ytterligare utlåningskapacitet. Just nu utforska vi alternativ och konsulterar medlemskapet, sade Christine Lagarde.

IMF-chefen betonade samtidigt att fondens finansieringskapacitet gäller för alla medlemsländer, även utanför euroområdet. Men IMF lånar bara ut till individuella länder som begär stöd och som gör starka policyåtaganden. Det stöd som ges till länder i euroområdet måste dock förankras av ett tydligt policyramverk i hela euroområdet.

Hon sade vidare att hon förstår den frustration som många européer och andra nu känner över de fortsatta problemen och de tuffa åtgärder som återstår att genomföras.

– Men vi måste alla förstå att detta är ett avgörande skede. Det handlar inte bara om att rädda enskilda länder eller regioner. Det handlar om att rädda världen från en nedåtgående ekonomisk spiral. Det handlar om att undvika ett 1930-talsmoment där inaktivitet, avskildhet och rigida ideologier kombinerat orsakade en kollaps i den globala efterfrågan, sade Christine Lagarde.

– Ju längre vi väntar desto värre blir det. Den enda lösningen är att gå framåt tillsammans. Vår kollektiva ekonomiska framtid beror på detta, fortsatte hon.
(Nyhetsbyrån Direkt)